4-år sen
min älskade mormor gick bort... :( :( :(
Jag kommer absolut ihåg denna dagen som om det var igår... Hon hade ju varit sjuk i cancer ett tag och vi visste att snart är det "över"..
Jag var i valet och kvalet på om jag verkligen skulle åka till Västerås till min älskling. Men det var som morsan sa att jag kunde ju i alla fall inget göra om det skulle hända nåt... Sant.
Så jag bar iväg med min Honda ovetandes om vad som hände. Det var Fredagen den 7:e September.
Klockan var 16 och jag hade hunnit ut på Sala vägen, hade ca 5 mil kvar då ringer morsan. Då förstod jag. Mormor hade somnat in.
Morsan hade inte vågat ringa tidigare eftersom jag ändå satt och körde och var rädd att jag skulle förlora koncentrationen om hon ringde och berättade.
Hon trodde jag var framme i Västerås då när hon ringde men jag hade tagit några pauser så därför hade jag inte hunnit fram ännu.
Mormor var hemma in i det sista med sina barn och man när hon somnade in i alla fall.
Hon är både älskad och väldigt saknad min mormor. Snällare person finns/fanns inte, hon sa aldrig ett ont ord om nån och fanns alltid där för oss barnbarn under våran uppväxt också...
Drygt 1-år innan hon fick beskedet om cancer kände hon på sig att nåt inte var som det skulle. Hon misstänkte själv cancer men läkarna sa nej, det var inte det.
För att dom inte hittade nåt på röntgen på henne. Men sen en dag i Mars efter ett besök på Gävle sjukhus så fick vi beskedet om att det var cancer... ;(
Ett halvår senare var hon borta. Helt ofattbart. Har nog inte fattat det än. Vill inte fatta. :(
Jag saknar henne som fan. Mina tankar går till både henne och morfar så gott som dagligen...
Samtidigt är det skönt för dom att slippa denna världen som den är just nu + att dom hade det kämpigt i sin sjukdom båda två...
Så DOM har nog det bra utan krämpor och elände tror jag. Men det gör i alla fal inte saknaden mindre här...
Jag ångrar att mormor aldrig fick träffa min älskling, men hon var så klen på slutet så när han var hos mig så umgicks jag och han bara.
Hon skulle ha gillat min man, absolut. Fastän hon var så dålig och låg i sin säng när man var dit så frågade hon alltid om Ronnie och mig. Sån var hon. Osjälvisk och brydde sig om andra...
Saknar henne................... ♥♥♥
Jag kommer absolut ihåg denna dagen som om det var igår... Hon hade ju varit sjuk i cancer ett tag och vi visste att snart är det "över"..
Jag var i valet och kvalet på om jag verkligen skulle åka till Västerås till min älskling. Men det var som morsan sa att jag kunde ju i alla fall inget göra om det skulle hända nåt... Sant.
Så jag bar iväg med min Honda ovetandes om vad som hände. Det var Fredagen den 7:e September.
Klockan var 16 och jag hade hunnit ut på Sala vägen, hade ca 5 mil kvar då ringer morsan. Då förstod jag. Mormor hade somnat in.
Morsan hade inte vågat ringa tidigare eftersom jag ändå satt och körde och var rädd att jag skulle förlora koncentrationen om hon ringde och berättade.
Hon trodde jag var framme i Västerås då när hon ringde men jag hade tagit några pauser så därför hade jag inte hunnit fram ännu.
Mormor var hemma in i det sista med sina barn och man när hon somnade in i alla fall.
Hon är både älskad och väldigt saknad min mormor. Snällare person finns/fanns inte, hon sa aldrig ett ont ord om nån och fanns alltid där för oss barnbarn under våran uppväxt också...
Drygt 1-år innan hon fick beskedet om cancer kände hon på sig att nåt inte var som det skulle. Hon misstänkte själv cancer men läkarna sa nej, det var inte det.
För att dom inte hittade nåt på röntgen på henne. Men sen en dag i Mars efter ett besök på Gävle sjukhus så fick vi beskedet om att det var cancer... ;(
Ett halvår senare var hon borta. Helt ofattbart. Har nog inte fattat det än. Vill inte fatta. :(
Jag saknar henne som fan. Mina tankar går till både henne och morfar så gott som dagligen...
Samtidigt är det skönt för dom att slippa denna världen som den är just nu + att dom hade det kämpigt i sin sjukdom båda två...
Så DOM har nog det bra utan krämpor och elände tror jag. Men det gör i alla fal inte saknaden mindre här...
Jag ångrar att mormor aldrig fick träffa min älskling, men hon var så klen på slutet så när han var hos mig så umgicks jag och han bara.
Hon skulle ha gillat min man, absolut. Fastän hon var så dålig och låg i sin säng när man var dit så frågade hon alltid om Ronnie och mig. Sån var hon. Osjälvisk och brydde sig om andra...
Saknar henne................... ♥♥♥
Kommentarer
Trackback
