Nä, precis så är det faktiskt...

Ja jag är kraftig.
Ja jag är överviktig.
Men när helvete blev jag döv???

Detta blogginlägg kommer vara nåt helt annat än vad jag brukar skriva om... Det har ni nog redan anat...

Annars skriver jag ju gärna lite om vårat stundande bröllop, min kärlek till min goa älskling, om vänner, kompisar, livet, tankar om jobb, tankar om sånt som gör mig glad eller ledsen...

Men det här är nåt helt annat, nåt helt annat.

Fast ändå inte, för jag blir ju ledsen av att få höra ord bakom min rygg också... Men jag har ändå varit ganska förskonad från sånt tycker jag men det gör ju inte det lättare för det dom gånger man får höra saker...

Ibland tror jag att det är jag som tar åt mig för lätt och kanske missuppfattade det hela också, det kanske inte står i en ordbok; kraftig, överviktig, tjock, fet = Anna-Lena... Även om det är så det faktiskt känns...

Hör jag nån prata nedlåtande om överviktiga eller säger nån nåt ord jag uppfattar som om det var riktat mot mig bara för att jag råkade passera personerna just då så tar jag åt mig på en gång...

Men det blir väl så när man har dom erfarenheter som man har och alla år av mobbning...

För faktum är att första gången jag INTE vart mobbad var när jag började på gymnasiet för andra gången...

Jag gick ju först gymnasiet efter 9:an men hoppade av pga för dåliga betyg och att jag inte trivdes riktigt med klassen... Dom sa väl inte så mycket egentligen men jag var aldrig med i gemenskapen om man säger så...

Många av dom hade jag dessutom gått med i grundskolan och vi hade verkligen den sämsta sammanhållningen i klassen i grundskolan... Särskilt 7-9 då vi fick många nya i klassen...

Men när jag sen 1991 började på Torsbergsskolan igen, alltså 17,5-år gammal, då fick jag för första gången i mitt liv en massa nya kompisar och vart accepterad... Fan vad livet lekte och vad jag "blommade" upp måste jag ju själv säga...

Gick där 1991-1993, helt klart mina bästa skolår, absolut, utan tvekan... Och jag var en som räknades i klassen, jag betydde nåt och kunde vara mig själv...

Och jag tog studenten också, gick längst fram och höll i studentflaggan med min bästa kompis Mia... Hade gått ner i vikt hade jag gjort också, 25 kg, jag levde och mådde jävligt bra... :D

Fick min första pojkvän då -93 också, från Malung i Dalarna... Men det är en helt annan historia det och inte en sån himla bra sådan heller... Så den skippar vi för nu. ;)

Sen hände det nåt igen, jag började äta godis igen som jag hållit uppe med i flera år och hade det lite smått struligt med pojkvännen av och till så det vart väl kanske lite mer av livets goda och mindre motion så jag la ju på mig kilon igen givetvis...

Sen har jag gått ner kilon men gått upp dom igen... Som så många andra... Och om ni visste vad jag ångrat att jag inte höll vikten när jag hade gått ner alla kilon...

Till min målvikt hade jag faktiskt bara 11 kilo kvar, MEN jag själv ville gå ner 6 kilo till så var JAG nöjd sen... Men enligt Viktväktarna skulle jag ner 11 till för att vara i mål men jag resonerade som så att huvudsaken JAG var nöjd...

Det är ju ändå jag som ska leva med min vikt... Så 6 kilo var alldeles lagomt för min del ansåg jag...

Också är jag så jävla dum så jag går upp alla kilon + en hel massa till... :(

Sen har jag under årens lopp gått ner en massa kilon och gått upp några och så där har jag hållit på...

Idag när jag åkte iväg med bilen för att handla till maten så mötte jag två-tre killar (i åldern 25-30 nånting, kanske uppåt 35 också... Svårt att säga...) utanför hissen nere i entrén...

Precis när jag gått ut ur hissen hejade jag som jag alltid gör på folk.

Efter en liten stund hejade en av killarna.

När dom sen kom in i hissen hör jag den ena killen säga;

"In efter tjocksmocken va??" hahaha...

Jag ville tro att det inte var jag som var tjocksmocken... Men för dom där vältränade killarna fanns det ju faktiskt ingen annan där just då, bara jag-tjocksmocken...

Min blogg handlar mestadels om mig och mitt liv absolut... Men egentligen halva mig och halva mitt liv för jag skriver ju aldrig om sånt här och det här är ju också en del av mig och allra högsta grad mitt liv...

Det finns en anledning att jag oftast bara lägger ut bilder på mitt ansikte och ner en liten bit bara...

Jag skäms för mig och min kropp, det är inte så här jag vill se ut... Inte för att jag tycker jag är snygg och vacker upp till, men det får duga och det duger mer än min kropp i alla fall...

Men ju mer jag får höra BAKOM min rygg desto mindre lust har jag att ta tag i min situation och orkar inte ta tag i den fastän jag så väldigt gärna vill... :(

En ond, ond, ond spiral jag vet... Ungefär som att sluta röka...

Säg till en rökare att rökning är farligt och äckligt... Tror ni att han/hon slutar röka för det???

Dom jag stött på har då inte gjort det och kanske till och med rökt ännu mer bara för att jäklas eller för att visa att man skiter i det folk säger...

Men vet ni vad det lustiga är?? Under mitt vuxna liv så är det faktiskt en kategori som inte har pratat bakom min rygg, inte vad jag kan komma på i alla fall... Och det är faktiskt BARN...

Är det nåt dom tycker eller undrar över så frågar dom rakt ut...

Barn är oftast ärliga ju och tycker dom nåt är konstigt så frågar dom och förväntar sig raka och ärliga svar...

När slutade vi vuxna vara barn egentligen???

Jaha, så har jag då vänt ut och in på en del av mitt liv... Ibland kan jag tycka bloggandet kan vara lite smått jobbigt att komma underfund om...

Just detta hur pass mycket vill jag lämna ut om mig själv, vad vill jag delge andra om mig och mitt liv...

Jag vill ha en rak och ärlig blogg som ger en inblick i hur jag funkar och är som person...

Men hur rak och ärlig är jag om jag döljer en del av mig???

Har faktiskt inget annat svar på det än att jag har nog blivit formad så i och med att man blivit mobbad för sin övervikt och då är det inget man vill prata öppet om heller...

Det är en jobbig och känslig grej för min del men nu orkar jag fan inte hålla käft längre om det...

Jag har en underbar älskling som älskar mig för den jag är oavsett övervikt eller inte... Han är med mig för att jag är den jag är och vi ska gifta oss i sommar också... Det kan faktiskt inte bli bättre än så här i livet...

Så prata bakom min rygg ni om ni finner er road av det, egentligen så skiter jag i er och vad ni säger...

För jag har i alla fall ett inre och en personlighet som jag dessutom blir älskad för...

Men visst svider det till inom mig att detta är år 2011 och folk (vuxna) är inte mer mogen än så... Men jag överlever och går vidare.

Och jag gör det inte ensamen... Jag har min älskling som jag älskar mest av allt, jag har min mamma som betyder oerhört mycket för mig, likaså min moster Sussi som har hjälpt mig mycket genom åren... Och min goa kusin Daniel... :D 

Också har jag få men riktiga vänner som skiter i om jag är överviktig eller inte....

Nog sagt om det nu........ Det finns idioter och det finns idioter........

Önskar er en mycket trevlig helg!!

Själv ska jag mysa vidare framför lite dvd med älsklingen och gosa in mig hos honom... Och ja... Äta godis för det är ju ändå helg... ;)