3-år
sedan älskade goa mormor gick bort... Idag är det årsdagen av hennes bortgång... :(
Saknar henne fortfarande väldigt mycket. Hon var så go mormor, så mjuk och snäll...
Varför är alltid årsdagar så jobbiga och ledsamma för?! Varför kan man inte försöka minnas det positiva med dom som gått bort medans man fortfarande hade dom hos sig?!
Mormor hade mått dåligt en längre tid, hon hade sökt läkare och över ett år innan hon fick cancerbeskedet kände hon själv att nåt var fel...
Hon var t.om rädd för att det skulle vara cancer redan ett år innan om jag inte missminner mig...
Sen i Mars 2007 fick hon veta. Det blev några turer till Gävle och koller å så...
Sen gick allting så fort utför, hon vart sämre och sämre...
Det var jobbigt att se henne dom gånger man åkte för att hälsa på henne och morfar.
Det var liksom inte mormor som låg i sängen, hon brukade ju vara uppe och koka kaffe. Göra iordning fika, prata och vara glad och skämtsam av sig...
Den där kvinnan i sängen var inte hon. Men hur jäkligt hon än hade det så hade hon alltid tid över för oss barnbarn och barn. Hon var aldrig sur, vresig och tänkte fortfarande mer på andra än på sig själv. Sån var hon.
Jag och min goa pojkvän vart tillsammans i Juni 2007 och fastän mormor tyvärr inte hann träffa honom så frågade hon alltid efter honom. Hur det var och om jag skulle åka till Västerås snart.
Sen i September gick hon bort. Den 7:e... :(
Saknar henne fortfarande väldigt mycket. Hon var så go mormor, så mjuk och snäll...
Varför är alltid årsdagar så jobbiga och ledsamma för?! Varför kan man inte försöka minnas det positiva med dom som gått bort medans man fortfarande hade dom hos sig?!
Mormor hade mått dåligt en längre tid, hon hade sökt läkare och över ett år innan hon fick cancerbeskedet kände hon själv att nåt var fel...
Hon var t.om rädd för att det skulle vara cancer redan ett år innan om jag inte missminner mig...
Sen i Mars 2007 fick hon veta. Det blev några turer till Gävle och koller å så...
Sen gick allting så fort utför, hon vart sämre och sämre...
Det var jobbigt att se henne dom gånger man åkte för att hälsa på henne och morfar.
Det var liksom inte mormor som låg i sängen, hon brukade ju vara uppe och koka kaffe. Göra iordning fika, prata och vara glad och skämtsam av sig...
Den där kvinnan i sängen var inte hon. Men hur jäkligt hon än hade det så hade hon alltid tid över för oss barnbarn och barn. Hon var aldrig sur, vresig och tänkte fortfarande mer på andra än på sig själv. Sån var hon.
Jag och min goa pojkvän vart tillsammans i Juni 2007 och fastän mormor tyvärr inte hann träffa honom så frågade hon alltid efter honom. Hur det var och om jag skulle åka till Västerås snart.
Sen i September gick hon bort. Den 7:e... :(
Kommentarer
Trackback
