Pratat med älsklingen har jag gjort flera gånger idag också. Vi pratar varje dag och flera gånger per dag. För mig är det en trygghet, en trygghet i att veta att han dels mår bra och sen att HAN vill höra MIN röst...

Och att han saknar sitt Norrländska yrväder. ;)

Vi har det bra tillsammans jag och honey och när jag är i Västerås så känner jag att jag trivs kanon med min tillvaro så längen jag är tillsammans med honom.

Min älskling har ju fått tag på en ny lägenhet som är en bytes lägenhet. Den tjejen och killen ville ha en tvåa som var schyst och hade kollat på några stycken. Men dom hade varit så risiga tydligen.

Men den som min älskling har vart dom helförtjusta i och han och jag kollade på deras trea och gillade den.

Så det vart bestämt att dom skulle bytas sinsemellan (översättning: med varandra :D ) men inte riktigt när.

Tjejen ringde på min mobil igår och dom var så taggade att flytta till lägenheten och längtade verkligen.

Så runt den 1:a Augusti blir bytet.. Men bovärden (kvartersvärd? vaktmästare?) skulle också komma och besikta min älsklings lägenhet innan den släpps åt dom tydligen.

Min älskling och jag har ju varit tillsammans i dryga tre år, vart tillsammans i Juni 2007 och i Maj 2008 flyttade han in hos mig.

Men vi bodde trångt i min lilla tvåa på Blomkransen så vi sökte en ny lägenhet. Fick en kanonhärlig och fin 4,5:a på Ren. Hyres det med men radhuslägenhet.

Men i Februari 2009 stod det klart för oss att pga vissa omständigheter som har med hans son att göra så var han tvungen att flytta tillbaka till Västerås igen.

Så i Maj 2009 gick hans flyttlass, en av mina värsta dagar då faktiskt... Hela den tiden runt försommaren och sommaren är som ett enda stort töcken för mig, suddigt...

Det är inte mycket jag kommer ihåg ifrån den tiden ska jag ju vara ärlig å säga... Så att jag "valde" att bo kvar i Bollnäs var egentligen faktiskt inte "medvetet", ja jag vet... Det låter knäppt och flummigt. Men det är dagens sanning, en sanning som verkligen har kostat sitt pris också...

Ett tag var jag rädd att alla våra motgångar skulle sänka oss som par för gott. Men vi har kämpat på och vi kämpar på...

Envisa är bara förnamnet för vad vi är. Efternamnet stavas STARK kärlek... ;)

Vi har hela tiden trott på vårat förhållande i både med och motgång och det är nog det som räddat oss många gånger också...

Det jag inte gillar, vet ni vad det är?! Jo när det finns personer som inte är glada för våran skull och som inte unnar oss våran kärlek. Vi har inte åkt på gräddfil genom livet nån av oss, vi har haft jobbiga förhållanden eller jobbiga avslutanden av förhållanden.

Är vi då inte värda varandra och att få vara lyckliga tillsammans?

Idag på brännbollsyran så träffade jag en gammal granne från Blomkransen där vi bodde förut.

Den damen är runt 70 men ser fasiken inte ut som 70, snarare 60-65 kanske... I alla fall så har hon gillat min älskling från dag 1 och tyckt att han varit så trevlig och mysig.

Idag när jag träffade henne och hennes supertrevliga dotter Rose-Marie så fick jag en kram av damen som heter Siv. Och som alltid frågade hon hur det var med mig OCH med min pojkvän.

Det kändes så härligt att nån frågar mig hur det är med OSS...

Men det som ärligt talat var ännu härligare var när hon frågade hur det kommer bli för oss och jag svarade som det var att går allt som det ska så är det tänkt att jag ska flytta till Västerås. (Hann dock inte prata så mycket med henne men lite i alla fall...)

Åh vad härligt för er var hennes spontana kommentar. Jag håller tummarna för er och att det går bra allting för er. Glad jag blir för eran skull var hennes sista ord innan hon gick vidare i vimlet.

Utan att överdriva så kände jag ärligt talat att YES, 1 person som är med i vårat "team"... Jag ville nästan säga ett "tack" till henne och tala om vad jag blev glad för dom orden...

Vi har haft så många motgångar så man blir glad för det där lilla... Jag är så less på alla motgångar och tjafs, jag vill ha det bra och ha folk omkring mig som inte ger mig en massa negativ energi.. Det behöver jag inte, det jag behöver är nån som är glad för min skull, min och älsklingens.

Nån som säger; men fan vad härligt att det äntligen är slut på erat flackande och att ni inom kort bor ihop.

Det är vad jag behöver, inte nån som mest verkar besvärad för att jag pratar om OSS...

Min kompis Veronica står bakom mig i vilket beslut jag än tar och hon är äkta glad för våran skull. Det känns hur bra som helst vill jag lova...

Men hur som haver så har då älsklingen fått en annan lägenhet då. Så dotra hans får ett eget rum också.

Och det blir våran lägenhet. Våran lägenhet på 11:e våningen. Japp, ni läste rätt!! 11 våningar upp, jag och honey är dessutom höjdrädda så balkongen blir nog en utmaning att ta sig ut på! :D

Men man vänjer sig, det gör man alltid... :)

I höst ska jag då prova på att bo i Västerås, skrämmande men ack så underbart att få rå om varann på heltid igen förutom när man jobbar och är ifrån varann under dom timmarna då. :D

Jag kommer att ha kvar min lägenhet i nån månad för att se så allt funkar för oss igen. Det är nog faktiskt klokt att göra så.

Jag tycker det ska bli kul, spännande men skrämmande att flytta till en helt ny stad. Men så himla ny är den ju egentligen inte för jag har ju varit dit så pass mycket sen jag vart tillsammans med min älskling ju.

Dessutom så känner jag att jag har ändå inget som binder mig här varken med jobb eller nåt annat.

Bollnäs finns ju dessutom kvar, kompisen Veronica, moster Sussi å kusin Daniel och morsan finns ju kvar dom med.

Mest med dom jag umgås med ju.. Sen känner man ju en del folk men som man inte direkt umgås med...

Men allt finns kvar och J kommer jag givetvis att hälsa på ibland när jag är hit.

Jag behöver en förändring i mitt liv och trivs inte till 100 % i Bollnäs nu för tiden.

Trodde aldrig att jag skulle säga det faktiskt, men så är det...

Ska bli skönt med miljöombyte och att få ha kärleken på nära håll och inte på distans...

Vi har haft det så här i över ett år nu och ibland är jag så kräkfärdig på det så det är inte sant...

Nästa gång jag och älsklingen ses är om två veckor, då har det gått tre veckor sedan vi sågs... :(

Nä nu har jag svamlat på mycket om mig och älsklingen...

Ni kanske har somnat vid det här laget... :p ;) :p