Känner mig inte alls på blogghumör... Inte för fem öre, därför det varit lite tyst från mig...

Har åt helskotta för mycket tankar i huvudet och för mycket känslor i omlopp för att orka ägna mig åt bloggen just nu känns det som...

Det enda jag vill göra är att sitta och brodera på den mäktiga tigern och kolla på tv eller det jag spelat in... :D Har ingen lust med nåt annat...

Har dock börjat snygga till hemmet lite. Min älskling kommer ju äntligen hit. På Söndag, sent Söndag kväll...

Tyvärr får vi bara några dagar ihop för han läre åka hem till Västerås igen senast Onsdag. Vilket jag givetvis tycker är jätte trist... Han ska nämligen jobba på Torsdag. Men men vi får några dagar ihop då i alla fall...

Vi kommer ju att träffas desto mer sen när vi bor ihop igen.

Dagarna går med stormsteg framåt tycker jag. Nästan lite för fort ibland. Förutom när man vill att tiden och dagarna ska gå fort då går det sakta känns det som...

Känner mig lite smått down idag.. Hade velat varit i Västerås och varit den som varit med sin älskling och pysslat i nya lägenheten.

Känns inte alls bra att vara här och veta att han och Michelle (hans dotter som han har varannan helg) håller på i hemmet. Då känns det mer som att det är deras hem bara och att jag kommer på besök..

Vet att det är struntprat från mig men man kan ej rå för sina känslor ibland tyvärr...

Jag får så fel tankar ibland som inte kan sluta mala också får älsklingen höra dom då de flesta av tankarna rör honom också... Han måste ha världens tålamod som stått ut med alla artellerin jag kört igång den senaste tiden...

Jag är nog inte alldeles lätt att vara ihop med, det är jag inte... Men för att ni inte ska tro att jag är en bitch eller satkärring så kan jag säga att jag har faktiskt bra sidor också. Tror jag. ;)

Men ibland kan man vara jobbig, a pain in the ass rent ut sagt! :D:D Men min goa honey står vid min sida ändå, storm efter storm... 

Det kanske är det som kallas för att älska någon... Jag tror både han å jag tänker att det blir annorlunda när vi väl bor ihop igen...

Som det är nu så känner jag mig mest bara ledsen, ledsen för att inte vara den som är delaktig i hans liv i den bostad som är tänkt att vara våran.. Ledsen pga andra saker också som är för privata för att skrivas ut här...

Jag mår inte bra. Det gör jag inte. Men ändå mår jag på nåt konstigt vis bra ändå. Jag ser ju fram emot en framtid ihop med min pojkvän och att få dela vardagen med honom igen... Det som jag saknat mest av allt...

Ibland funderar jag på om jag håller på å förlorar greppet totalt om det som händer runt omkring mig. Tänker väldigt mycket på saker och ting. Är väl därför jag sover, sover, sover och sover... För jag blir så utmattad och trött av alla tankarna... Mycket frågor som cirkulerar runt i mitt huvud ju...

Hur ska familjerelationerna arta sig? Hur blir det med jobb? Hur kommer min och älsklingens framtid att se ut? Hur kommer det att gå för morsan med den felopererade foten? Hur kommer hon att må i fortsättningen efter den tuffa tiden hon haft och det hon gått igenom med operationerna..?

Många frågor. Och så lite svar. :O

Men det mesta löser sig nog inom sinom tid. Det gäller väl bara att ta det lugnt och ta saker och ting för vad dom är. Och att lösa grejerna allt eftersom dom dyker upp...